Jag har längtat efter våld

Vill bli galen, skrika alla mina känslor rakt i ansiktet på vemsomhelst. Slå omkring mig och gråta hysteriskt bara för att få känna. Jag tror jag går sönder om jag fortsätter leva mitt liv på paus. Är det så här livet ska vara, vill jag skrika med bruten röst till bästa vännen som har alla bitar på plats. Men alla dom där platserna vi aldrig såg, och allt det där vi aldrig gjorde. Allt det våra tonårsjag drömde om i högstadiekorridorerna. Vad hände med det, vad hände med oss, med vår vänskap? Känner hur hela jag går i bitar när jag inser hur fruktansvärt lite jag har åstadkommit med mitt liv, hur obetydlig jag är för resten av världen. När ska jag någonsin få komma iväg på den där resan där man slipper bry sig om något. När ska jag våga läsa en av mina texter högt inför någon annan. När ska jag bara få strunta i livet och ansvaret för en sekund.

"Jag har längtat efter våld
Efter hämnd och mer förnedring
Men den stora stora rädslan
Är inte här ikväll
Och det ekar mellan husen
Ingen rörelse någonstans
Bara fina tunna ljuset
Mellan våran värld och din"

Och egentligen tar jag nog bara mig själv på lite för stort ansvar.

Jag kör envist fast i varje gammalt hjulspår, och inte en vettig textrad vill komma ur min tvättade, tumlade hjärna.




Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand

svarta linjer som håller mig i min bur

Ligger i sängen med datorn i knät, försöker titta på film försöker tänka på annat men så kommer den fruktansvärda ångesten den som alltid kommer dagen efter en bra kväll som ett straff för att jag haft det för bra, som att jag inte är värd att ha det så. Undrar om det är karma tänker jag. Funderar mycket över vad jag har ångest över och inser att jag ibland inte vet det själv, ångest över jobb, ångest över mål med livet, ångest över att passa in, ångest över att välja rätt beslut, borde inte alla ha det? Tror jag verkligen att ingen annan får ångest fräser jag till mig själv, känner mig så fruktansvärt patetisk.
När alla lyssnar på dig kan du beskydda mig?
Egentligen borde jag tänka på nått annat när ångesten kommer men istället tycker jag att det känns skönt, välbekant, så jag välkomnar den. Säger stig på och dukar upp för en riktigt jobbig kväll, en kopp med tårar, ett fat med ångestfylld musik och sen den stora finalen en stor tårta med gamla minnen som borde låsas in. Fram med alltihop och så är det bara att slå sig ner vid bordet och vänta på det vanliga trycket över bröstet, tårarna och efter ett tag det snabba knapprandet från fingarna på tagentbordet som öser ur sig all skit inuti. Snälla beskydda mig

I’m gonna lock my heart and throw away the keys

You make me laugh you make me shiver
Isn't that a fabulous scene

allt är så fint, så bra och så perfekt med dig kanske är det därför jag drunknar lite i mig själv och mina mörka tankar så fort du inte är med mig och jag,

jag vill så gärna tro

om jag hade lite kärlek så var den till dig

Och i vårt land så får man inte vara för mer
Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser
Det finns inga ord för det, på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak

Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen

och jag ligger nära nära, lyssnar på dina hjärtslag och din andhämtning.
mumlar kent citat som "jag vill bara höra dina hjärtslag" tyst i din halsgrop.
andas korta tysta andetag för mig själv och förbannar mitt fåniga leende som har fastnat uppe vid kindbenen och avslöjar allt om vad jag känner för dig. och du vågar sjunga kentlåtar högt och kan alla texter utantill precis som jag och min hjärna upprepar i takt med dina andetag"det här är för bra för att vara sant, det här är för bra för att vara sant.."


Du sa rädslan den går över
Men den där oron stannar kvar

trubbel

Försonad med min karaktär, för jag har aldrig
kunnat säga nej till någonting som helst.
Och aldrig nekat mig det ena eller andra,
och levat livet, tills jag krossades en dag.