Jag kör envist fast i varje gammalt hjulspår, och inte en vettig textrad vill komma ur min tvättade, tumlade hjärna.




Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand

svarta linjer som håller mig i min bur

Ligger i sängen med datorn i knät, försöker titta på film försöker tänka på annat men så kommer den fruktansvärda ångesten den som alltid kommer dagen efter en bra kväll som ett straff för att jag haft det för bra, som att jag inte är värd att ha det så. Undrar om det är karma tänker jag. Funderar mycket över vad jag har ångest över och inser att jag ibland inte vet det själv, ångest över jobb, ångest över mål med livet, ångest över att passa in, ångest över att välja rätt beslut, borde inte alla ha det? Tror jag verkligen att ingen annan får ångest fräser jag till mig själv, känner mig så fruktansvärt patetisk.
När alla lyssnar på dig kan du beskydda mig?
Egentligen borde jag tänka på nått annat när ångesten kommer men istället tycker jag att det känns skönt, välbekant, så jag välkomnar den. Säger stig på och dukar upp för en riktigt jobbig kväll, en kopp med tårar, ett fat med ångestfylld musik och sen den stora finalen en stor tårta med gamla minnen som borde låsas in. Fram med alltihop och så är det bara att slå sig ner vid bordet och vänta på det vanliga trycket över bröstet, tårarna och efter ett tag det snabba knapprandet från fingarna på tagentbordet som öser ur sig all skit inuti. Snälla beskydda mig