"Det är vansinne att åka tillbaka till ensamheten" säger du.

Och jag vet det. Och det gör så ont att vara i en stad där ingen är kvar där man lämnas med sina tankar och har ingen att tyst viska "jag är så rädd" till. Och allt du vill är att åka hem och krama dina vänner och att din bästa vän ska stryka dig över håret och säga att allt kommer bli bra snart.


Ändå är jag här, flera mil bort från dom som kan göra allt det där, bara för att jag var så säker på att det viktigaste är att göra något med livet. Varför känns det istället som att mitt liv är på paus och att jag bara lever när jag kommer tillbaka till den lilla, lilla staden som jag flytt från så många gånger.