två steg från paradise

kalla händer som håller krampaktigt i mobilen med tårar i ögonen, "ge mig numret! jag behöver det". och du ger upp, du ger mig numret och en stund senare ringer jag dig med gråten i halsen. gråter av skam för att jag ringde dom där dumma samtalen till den där fina killen som inte förtjänar det, som senare ringde 04.20 och jag vaknar med ångest upp i halsen. ångest över att vara desperat, ångest över att vara kär, ångest över vad du ska tänka, ångest för vad han ska tänka, ångest över vad andra ska tänka. så noga med att vara till lags men med alkohol i hjärnan vinner hjärtat över förnuftet och plötsligt går det iväg ett sms till en "förlängesen" kille bara för att få känna mig behövd. när man själv inte kan ge den bekräftelsen som behövs, hoppas man inte att någon annan ska ordna det? men det hjälper inte, du känner dig mer desperat än någonsin för alla sover och du gör bara bort dig, egentligen.

och vi går ut och brinner upp i natten
och skyller allting på våra fyllehuven
undanflykter och självanklagan
jag ser domen i dina ögon