återupplever gammal tonårsångest genom att lyssna på bergodalvana med kent varenda nerv hatar mig själv, jag är ful ful ful och fel fel fel, och varenda del i min redan spända kropp spjärnar emot. På något sätt har jag växt ur de värsta känslorna, men innerst inne finns nog den där svidande känslan av att aldrig räcka, aldrig vara tillräckligt bra nog. och jag undrar när jag ska växa ur den på samma sätt som jag växte ur mina guloblå jeans och min militärfärgade jacka.
Det spelar ingen roll
om Du håller mig hårt
Ingen kommer att
minnas om 100 år
Jag är rädd att man glömmer
glömmer allt
Som vi glömde att vi
älskade varandra
Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Stå ut med mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar