Vill bli galen, skrika alla mina känslor rakt i ansiktet på vemsomhelst. Slå omkring mig och gråta hysteriskt bara för att få känna. Jag tror jag går sönder om jag fortsätter leva mitt liv på paus. Är det så här livet ska vara, vill jag skrika med bruten röst till bästa vännen som har alla bitar på plats. Men alla dom där platserna vi aldrig såg, och allt det där vi aldrig gjorde. Allt det våra tonårsjag drömde om i högstadiekorridorerna. Vad hände med det, vad hände med oss, med vår vänskap? Känner hur hela jag går i bitar när jag inser hur fruktansvärt lite jag har åstadkommit med mitt liv, hur obetydlig jag är för resten av världen. När ska jag någonsin få komma iväg på den där resan där man slipper bry sig om något. När ska jag våga läsa en av mina texter högt inför någon annan. När ska jag bara få strunta i livet och ansvaret för en sekund.
"Jag har längtat efter våld
Efter hämnd och mer förnedring
Men den stora stora rädslan
Är inte här ikväll
Och det ekar mellan husen
Ingen rörelse någonstans
Bara fina tunna ljuset
Mellan våran värld och din"Och egentligen tar jag nog bara mig själv på lite för stort ansvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar